Introduktion
Ingenting börjar och ingenting slutar.
Jag är liten, vet knappt att det finns något som är Jag, och går in i köket. Där ser jag Carina ligga på golvet. Det är konstigt att se denna kropp, gestalt som annars alltid är ovanför mig, något som jag lyfter ansiktet för att kunna se, nu istället ligga nedanför mig, platt. Det är något som är fel, men jag går inte och letar efter Lasse, eller någon annan vuxen som kanske finns i huset. Istället går jag direkt ut från huset, nedför alla de krokiga trapporna som leder från trädgården till gatan nedanför, Lokattsvägen. Jag tror att den heter så eftersom vi har en katt, Jesperkatten. Jag fortsätter Stavgårdsgatan ned för där vet jag att det brukar finnas människor. Jag får fortsätta ända ned till Stora Mossens backe nästan hela vägen till lekis och då möter jag äntligen en tant som jag börjar prata med. Jag säger att Carina ligger på golvet. Tanten följer med mig hem, men då står Carina upp, precis som vanligt och tittar förvånat på mig och tanten. Carina skakar på huvudet och skrattar åt mig, sedan säger hon att jag bara hittar på. Tanten får ge sig av, och sedan är Carina tyst, länge. Hon är arg på mig.
Nästan samma skeende äger rum drygt trettio år senare. Min mor ringer mig, säger att hon är bottenlöst förtvivlad och tänker ta tabletter och somna in för evigt. Kvidande av gråt lägger hon på luren och jag är rådvill. Hon bor sextio mil bort, jag bestämmer mig för att ringa hennes grannar, men ingen svarar. Till slut ringer jag närmaste polisstation, i Uddevalla, och ber dem att åka förbi hennes hus för att se hur hon mår.
Vid det laget har hon hämtat sig och sjasar ilsket bort polisen, som hon för övrigt hatar lika mycket som läkare, och senare får jag veta att jag inte bara är en idiot, utan framförallt en svikare och att jag har hycklat kärlek ända sedan jag föddes. Det säger också den sista blick jag får av henne när hon slutligen dör några år senare, i en kvalfylld dödsrossling i lungcancer. Att både bussa snuten på henne och utlämna henne till läkare!
Jag bara hycklar kärlek, och det har jag gjort sedan jag föddes.
Petra Werner 
Ja du Petra, jag tror få, om än några av våra familjemedlemmar vet vad kärlek är och än mindre lever det. Och inte är vår familj unik i detta även om det inte är någon ursäkt. Vad vi lever är idéer om kärlek, hur den beskrivits av andra, en mental kärlek Men vi försöker alla på det vis vi kan. Det är så evinnerligt svårt att visa kärlek om man aldrig upplevt den i sin rena form – utan krav, utan regler, konventioner. Det kräver en stor styrka och mod att trots alla rädslor. För vare generation blir vi lite klokare, lite mer närvarande i kroppen och på jorden och lite mer i kontakt med vår hjärtan.
Att Lasse, ja kanske dina båda föräldrar (?) så totalt bröt med tidigare konventionsstyrda familjetraditioner visade dig ju bara kontrasterna och gav dig egentligen ingen vägledning. Mina föräldrar valde att flytta geografiskt istället. Dock vet jag att du nu i vuxen ålder, trots sorger och kval, kan se deras val för vad de var, egostyrda rädslor och oförmåga att knyta an till andra på ett kärleksfullt sätt. Ur detta kan förståelse för ens egen avskärmande komma och den stora längtan som vi har, liksom de hade, efter frihet och kärlek kan få flöda fram. Våra hjärtan kan öppnas av empati och förståelse istället för dömande av andras val och oförmågor. Låt oss hoppas att vi kan följa kärleken och hjälpa våra släktled befrias från sina bojor. För de finns där i oss allihop i våra fysiska smärtor och rädslor. De står där alla runt oss och säger: Just do it! som nån billig reklamslogan. We are the ones we’ve been waiting for. Bara vi kan välja kärlek för oss själva och dem omkring oss.
Slut på hycklandet, it ends here. För vår skull och deras. Jordisk kärlek. Jag älskar dig och allt du ger kära kusin.
TACK!